Det är mycket skriverier om trosrörelsen och dess lära på olika bloggar.

Det kallas framgångsteologi, lyckoevangelium, villolära, ja även människor får sig en känga med orden, heretiker, villolärare, jag kommer inte ihåg allt just nu.

Och visst finns det villor i trosläran, men det finns också något som motståndarna inte kan acceptera, att det finns bra saker också.

För 10-12 år sen började Gud successivt visa mig vad som är fel i trosläran. Det gick till en punkt för ca 5 år sedan, då jag var tvungen att kasta ut rubb och stubb. Alla böcker, alla cd åkte ut, jag avsade mig allt som hade med trosläran att göra och jag ville verkligen inte befatta mig med detta mer.

Guds verk och handlande tar ju ofta lång tid i en människa, reningsprocessen och befrielsen är förhoppningsvis snart slut. Det lustiga är att jag idag ser trosläran utifrån ett annat perspektiv, jag ser hur man tolkat, eller använt skriften fel, eller så att det har blivit fel. 

Ta bara det här med tro, tro var ju något som man själv förfogade över, man bestämde sig i princip för att tro på något speciellt, letade upp ett bibelord som sanktionerade det jag skulle ha tro för och sen var det bara att be att det skulle bli som man trodde. Nu är detta en liten snedvriden bild, men i stort var det så. Ett favoritbibelställe som stadfäste den troendes eget agerande var Mark 11:22-23

Ha tro på Gud, Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: 'Häv dig upp, och kasta dig i havet' och därvid icke tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske honom så.

Detta ord var grunden till många trosuttalande, även ordet om att vi fått makt att binda och lösa användes flitigt, dock oftast utan resultat.

Problemet med trosförkunnelsen är att den leder till egna gärningar, men jag är övertygad om att det inte är det Ulf Ekman hade i sin agenda.

Nu hjälper det ju inte vad jag skriver, för motståndarna menar att det är en annan ande som agerat genom Ulf. Jag menar att de har fel, visst det har säkert varit så också, men jag har lyssnat väldigt mycket på Ulf och hans vittnesbörd om hur Gud har talat och lett honom. Och jag kan inte med rent samvete säga att det är en annan ande, orsaken är att  jag känner igen Gud i det han berättar.

Hur leder trosundervisningen till egna gärningar? Jo jag tror det är så här, man menar att det skrivna ordet gäller, alla löftena gäller och det finns ju bibelord på det. Att det i princip bara är att gå ut på det skrivna ordets löfte, så kommer det att bli så som ordet säger.

Det blir alltså bibeln och jag som är i auktoritet, det är vi som har makt, har jag bara skriften med mig, så är det fritt fram. Fast jag vet ju att det inte är så Ulf menar, han menar precis som troligen du och som  jag, att Anden måste vara med, annars är det verkningslöst.

Som sagts så hjälper ju inte det, då motståndarna till trosundervisningen menar att det rör sig om en annan ande som är verksam genom dessa trosnissar.

Problemet blir, att om allt som utgått från Livets Ord är av annan ande, som då är av djävulen, varför vill denna ande av djävulen att människor skall bli frälst, helade och upprättade?

Varför drog denna ande av djävulen igång något som kallas Ryska Inlandsmissionen?

Ja alla andra saker som Livets ord har gjort och börjar man granska bakgrunden till allt som skett under de första 20 åren, så tycker jag att det är en konstig djävul. Nej, granskar man bakgrunden till varje steg och initiativ så ser man att det faktiskt finns ett Guds tilltal och en Guds hand i skeenden.

För att återgå till Markus 11:22-23 Ha tro på Gud, Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: 'Häv dig upp, och kasta dig i havet' och därvid icke tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske honom så.

Vad har gott fel i denna undervisning utifrån detta bibelord? Jo man säger att man skall ha samma tro som Gud och typ göra som Gud. Hur gjorde då Gud, jo enligt 1 Mos så talade han och det blev till.

Därav skall vi ha samma tro som Gud och när vi har den tron och inte tvivlar, då kan vi börja tala ut det vi tror och det skall bli som vi tror.

Man kan tycka att Mark 11 säger det, men jag har förstått var det har gått fel i denna undervisning och det är rätt så enkelt egentligen.

Det är bara att se hur Jesus gjorde och han gjorde inget av sig själv, utan han måste ha instruktion från Fadern, eller som vi säger, en maning att agera. Att agera på Faderns initiativ, eller maning är att agera i tro, finns det tvivel, så är det troligen ingen maning från Fadern.

Ok, Ha tro på Gud kan då utläsas så här: Ha den tro som blir dig given av Fadern i den givna situationen och gör därefter. Om Gud manar dig till att göra något, så är tron själva lydnaden, när du lyder förlöser du Guds syften, plan och kraft för det givna tillfället. Svårare är det inte!

Jag har sett detta fungera väldigt många gånger, både i smått och i stort, därför kan jag säga att om man förstår hur Ulf tänker och faktiskt lyssnar till vad han säger, då hör man att det är det här han menar.

Det som verkligen gett mig något utifrån trosundervisningen är en tro på Gud, att han vill mig gott, att Gud faktiskt vill seger och framgång. Detta kan man ju inte säga, för enligt motståndarna, så finns det inget gott med denna undervisning. Jo det gör det, men seger och framgång är inte seger och framgång på mina villkor, utan endast på Guds villkor. Ibland kan till och med nederlag vara seger och framgång i Guds ögon.

Ja det finns mycket man kan skriva om detta här och absolut, det finns saker i trosundervisningen som helt klart är fel, men alla har mer eller mindre fel i läran. Så kan vi döma ut Livets ords trosundervisning? Nej, men den bör revideras i en del saker så att den inte förblir människokraftbaserad, människoinitiativbaserad, utan så som jag förstår Ulf, Guds Ande baserad och Guds initiativ baserad.

Ett slutord om Guds suveränitet i en människa: Matt 5:8 Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.

Av Björn

Jakten på det grönare gräset.

För visst är det väl så det heter, att gräset är grönare på andra sidan staketet, och det är detta grönare gräs som vi människor så ofta enträget strävar och jagar efter för att få tag på?

Grönt gräs är en bild på något som är bättre än det vi har, eller bara något mer, något annat i livet som kan ge tillfredställelse och lycka.

Jag skall i denna text försöka visa på orsak och verkan, eller framför allt på orsaken till jakten på det grönare gräset.

Jag kommer att behandla två kategorier av människor, frälsta och ofrälsta och utifrån dessa kategorier kommer jag att ta upp flera olika orsaker. 

Den största kategorin blir vi som är frälsta och här finns flera olika orsaker till jakten som jag vill fördjupa mig i.

                                                                

                                                             Ofrälsta.

Vi kristna brukar ju säga att ofrälsta har ett tomrum som de jagar efter att fylla. De ofrälsta fyller det med saker som berikar livet, ger glädje och lycka, men tyvärr så är detta tomrum ofyllbart så att man förblir tillfredställd. Därför driver otillfredsställelsen den ofrälsta människan till nya saker som kan för tillfället fylla detta tomrum, men man får aldrig den där djupa tillfredsställelsen som ger henne ro och förnöjsamhet. 

Varför är det så här? Varför kan inte villa, Volvo, fru, barn och hund göra den ofrälsta så nöjd och tillfreds, att drivet efter mer upphör?

                                                                  

                                                           Frälsta.

Grundläggande borde vi som är frälsta vara nöjda, vi har ju Jesus, men ändå är vi inte det. Varför jagar vi troende likt de ofrälsta efter det grönare gräset? Varför söker vi inre och yttre tillfredställelse?

En orsak är att vi har svårt att acceptera att där vi är i livet och att det vi har, är Guds mål just nu. Vi vill mer men Gud vill att vi skall vara stilla, förbli där vi är.

Det finns alltså drivkrafter i oss som gör att vi inte kan acceptera läget och som gör att vi vill vidare och dessa drivkrafter ropar högre än Andens stilla röst som säger stanna här tills jag kallar dig vidare.

Orsaken till dessa drivkrafter kan vara från barndomen, där vi från tidig ålder blivit präglade att sträva efter höga mål, efter mer, efter att vara bäst, efter framgång och lycka och så vidare.

Men när vi sen blivit frälsta ser jag andra orsaker, eller saker som förstärker barndomens drivkrafter.

I undervisningen vi får från predikningar i frikyrkorna, sägs det ofta att vi skall gå framåt, inta nya områden, vara övervinnare, att Gud vill mer än vi kan tänka eller bedja. Det sägs även att om jag inte går framåt, så går jag bakåt och alla dessa ord har planterats in som absoluta sanningar.

När då dessa absoluta sanningar inte efterlevs, eller uppfylls i vår vandring med Gud, hamnar vi i disharmoni i vårt inre. Denna disharmoni tolkas som att inte ha frid med Gud, att vara på fel väg och då eldar det på drivet vidare för att friden och lyckan skall infinna sig igen.

Problemet är att det inte är en ofrid med Gud, utan en ofrid med absoluter som inte är i linje med Guds bud till dig. Visst skall vi framåt, men inte alltid, visst ska vi sträcka oss mot mer, men inte alltid, bara när Gud vill.

I Ps 23 står det att Gud skall föra oss till vattenbäckar där vi får ro och faktum är att det är dit Gud vill föra oss. Han vill föra oss in i en vila från våra egna verk och köttsliga ansträngningar, men de absoluta sanningarna vi fått inplanterade gör att vi inte kan, eller förstår att det är just dit Gud vill föra oss.

När Gud placerar oss på en plats i livet där vi inte kommer någonstans, när han helt enkelt säger stopp till våra företag, så hamnar vi i en inre konflikt med just dessa absoluta sanningar vi fått inpräntade i oss.

Det kan bli en smärre chock för vi tänker, känner och ser utifrån absoluterna, vi måste ju framåt, Gud hatar ju stiltje och det framkallar en rädsla att vara en avfällig. I denna fas av att vara vid vattenbäcken vill Gud klä av oss allt det som driver oss, Han vill få oss att inse att det är Han själv som skall föra oss fram och att vår uppgift är att följa när Han manar oss. I öknen ledde Gud folket med molnstod och eldstod:

2Mo_13:21 Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem; så kunde de tåga både dag och natt. 

4Mo 9:17  Och så ofta molnskyn höjde sig från tältet, bröto Israels barn strax upp, och på det

ställe där molnskyn stannade, där slogo Israels barn läger.

Molnstoden och eldstoden visade vägen och när molnstoden lyfte var det dags att dra vidare. Detta är en verklighet som beskriver vandringen efter Anden och så länge Anden inte flyttar på sig, så skall inte vi heller göra det.

I kristendomen som pressenterats de senaste 30 åren, finns ingen plats för att vara stilla, att inte sträva framåt, utan det är så mycket vi kristna måste och skall för att vara rätt med Gud. Jakten efter andlighet, efter vår stora tjänst för Gud, jakten på att vinna människor för Guds rike, jakten på mer av Gud och så vidare.

                                              

                                                 Vad är ett människoliv?

Ett människoliv är ju oftast ett familjeliv, att födas in i en familj, växa upp där och sedan flytta hemifrån och bilda en egen familj. I en familj gör man vissa naturliga saker och som är grundläggande för människan. Ett exempel är att jobba för brödfödan och andra utgifter såsom till kläder och dylikt. Handla mat och kläder och lite andra ting. Där ingår också att ha umgänge med sin familj, med vänner och kanske vissa fritidsaktiviteter.

Detta är ett människoliv, visst det kan se lite olika ut, men i stort är det rätt så lika.

Sen finns det ju vissa undantag där vissa är missionärer, heltidstjänster, eller är företagare, men grundläggande är ändå ett människoliv som ovan beskrivning.

Det lustiga är, att det inte dröjer särskilt länge, från det att vi kommit till en plats i livet, tills det att vi vill dra vidare till något nytt, något grönare. Varför är det så? Jo jag tror att det har med dessa inbyggda ord om hur vandringen med Gud skall vara. Du har säker hört parollen, sträck dig efter mer av Gud, eller inta nya områden, eller som jag nämnt tidigare, om man inte går framåt, så går man bakåt och det är ju i princip synd, ja det finns många absoluter inplanterade i oss och som kolliderar med verkligheten vi har.

Men tänk då på Elia, när Gud sa åt honom att gå till bäcken Kerit: 

1Kung 17:3 Gå bort härifrån och begiv dig österut och göm dig vid bäcken Kerit….

Läser man hela stycket, så ser vi att Elia fick stanna där tills 1. De yttre omständigheterna förändrades 2. Herrens befallning kom.

För många av dagens kristna är varken de yttre omständigheterna, eller Herrens befallning det som signalerar om att det är dags att dra vidare, utan det är den inre otillfredsställelsen. Denna otillfredsställelse kommer ofta från dessa absoluter och det börjar ofta med att Gud blir mindre och mindre synligt verksam, och att Han tystnar så pass så att vi blir vilsna och kanske förvirrade. Vi tänker, detta är fel, något måste ske, det känns inte bra.

Tyvärr aktiverar dessa negativa känslor och tankar oss att söka frid och lycka genom att se oss om efter något nytt. Vi tror att den inre otillfredsställelsen är en signal från Gud att dra vidare, men signalen är en kollision mellan de inplanterade absoluterna och den verklighet som Gud har placerat oss i.

Psa_131:2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig. 

Psa 23:2 han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro,

Psa 23:3 han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull. 

Dessa tre bibelverser talar om att Gud vill avvänja oss från felaktiga drivkrafter, Han vill föra oss till en fysisk plats i livet där vi får ro, där Gud vederkvicker vår själ och till sist, att Gud själv får bli den som leder oss och blir initiativtagare i våra liv.

Detta är en process, en djupgående sådan, men om vi ser och förstår Guds handlande med oss, så blir den kanske inte så långvarig. För mig tog det mer än tre år innan jag förstod vad Gud höll på med och efter att jag förstått vad Han ville var det svårt att acceptera läget. Jag kommer ingenstans om inte Gud själv för mig vidare. Visst jag kan ju dra iväg ändå likt Jona bort från Guds plan, men då infinner sig ett verkligt krig på insidan, vilket gör att jag förhoppningsvis backar.

Vår vandring med Gud handlar om att följa Honom på Hans vilkor, när Han talar, inte efter inplanterade absoluter som ropar när det blir stiltje i livet.

Avslutningsvis: Psa_37:3 Förtrösta på HERREN, och gör vad gott är, förbliv i landet och beflita dig om redbarhet,

Av Björn

Väktarna bröstar sig mot egen kritik!

Ja detta är tragiskt. När jag påpekar ett obibliskt hanterande, ja syndiga beteendet gentemot andra predikanter, då får man kalla handen. Visst skall vi visa på felaktiga läror och belysa felaktigheter i kristi kropp. Men när det blir till personangrepp som det har blivit på vissa bloggar, då kan inte jag vara tyst.
Tyvärr blir det såsom jag befarat, att de inte tar in mina kritiska inlägg. Men det bevisar ju bara att de agerar i egen sak. Hade de agerat utifrån Guds Ande, så hade det funnits en ödmjuk ton och en vilja till korrigering.

Nu finns inte det, utan endast ett försvar för sitt orättfärdiga handlande genom att stänga ute mig. Visst jag behöver inte deras forum, jag har ju ett eget, men om deras sk belysning av villoläror hade varit saklig och inte rejelt personangrepp, då hade jag inte haft något att säga.

Jag kan hålla med om det mesta som sägs när det gäller läran och det är ju inte det som är problemet, utan just personangreppen. Varför menar sig en del ha rätten att kränka människor med utgångspunkten att de är villolärare?
Skall inte vi som kristna ha en rättfärdig attityd mot även de som vi anser inte är på skriftens väg. Jo naturligtvis, vi har ingen rätt att låta vårt kött komma fram, inte äns mot syndare.
Men det verkar dock såsom att vissa självutnämda väktare tar sig rätten att häva ur sig all sköns bråte mot de som de inte anser håller ett bibliskt mått.
Dock är faktum detta, att de dömer sig själva, med det mått du dömer, skall du själv bli dömd sa Jesus.

Jag tar inte parti för eller emot dessa predikanter som det varnas för, det jag reagerar mot är just den verbala slakt som förekommer. Jag anser att dessa bloggisar är några riktiga fegisar, de vågar ju bara prata via nätet, varför inte personligen kontakta ex Jens Garnfelt, eller Ulf Ekman?

Jag vet ju vissa kritiker som faktiskt har kritik till ex Ulf E, eller Brown, men dessa har tagit kontakt med vederbörande och pratat med dem. Tyvärr avisar de sk väktarna ett sådant bibliskt förfarande med en billig ursäkt. Jag menar att om de inte personligen kan prata med den de är kritiska till, bör de hålla tyst.

Trevlig helg!

Bb

De lärde har satt sig på domens stol!

I bloggvärlden finns idag ett fenomen som kallas väktare. Dessa väktare har gjort till sin uppgift att slakta och förgöra alla som inte tror och tänker som de själva,

Jens Garnfelt håller möten i Älmhult och domen har inte varit nådig och jag vill säga, att det var en total slakt av Jens.

Nu är det ju troligen så, att Jens inte vet om denna slakt, eller så bryr han sig inte, vad vet jag.
Problemet för mig är inte huruvida det är äkta, eller falsk ande Jens förmedlar, utan just ovan nämda slakt.

Det verkar som att Gud inte får göra hur han vill, genom vem han vill, utan han måste ha väktarnas tillåtelse.
Möjligen får Gud göra saker genom väktarna själva, men något sådant ser vi och hör vi inte. Man kan ju undra var kraften är i dessa väktares liv, var är Guds under, var är hans befielse av människor.

Det är väldigt många som har blivit slaktade på dessa väktarbloggar, vilket är tragiskt.
Du kanske undrar om jag menar att det är från Gud, det som sker genom Jens i Älmhult!

Ja du, jag vet inte, jag har ju inte varit där, men jag har lyssnat på två prediknar via tv och de var bra, tom mycket bra. Jag blev styrkt och uppmuntrad och fick bekräftelse på något Gud visat mig.

Jag tror att väktarna bör vara lite självkritiska till det de håller på med, lägga ner domssvärdet och börja välsigna i stället.

Skall vi inte varna för det som är osunt? Om du läser bibeln ser du att det sker många konstigheter och som skulle kunna klassas som new age.

Astralresor som ex Hesekel hade, ja tom Paulus var uppe och snurrade i tredje himlen, hade någon idag fått uppleva dessa saker i dag, sa hade de troligen direkt klassat som villolära och new age.

Ett resultat av väktarnas slakt, är att människor blir rädda, rädda för att det som de upplever är fel och då stänger de sina hjärtan.

Nog om detta!

Var välsignade!

Björn