Jakten på det grönare gräset.

För visst är det väl så det heter, att gräset är grönare på andra sidan staketet, och det är detta grönare gräs som vi människor så ofta enträget strävar och jagar efter för att få tag på?

Grönt gräs är en bild på något som är bättre än det vi har, eller bara något mer, något annat i livet som kan ge tillfredställelse och lycka.

Jag skall i denna text försöka visa på orsak och verkan, eller framför allt på orsaken till jakten på det grönare gräset.

Jag kommer att behandla två kategorier av människor, frälsta och ofrälsta och utifrån dessa kategorier kommer jag att ta upp flera olika orsaker. 

Den största kategorin blir vi som är frälsta och här finns flera olika orsaker till jakten som jag vill fördjupa mig i.

                                                                

                                                             Ofrälsta.

Vi kristna brukar ju säga att ofrälsta har ett tomrum som de jagar efter att fylla. De ofrälsta fyller det med saker som berikar livet, ger glädje och lycka, men tyvärr så är detta tomrum ofyllbart så att man förblir tillfredställd. Därför driver otillfredsställelsen den ofrälsta människan till nya saker som kan för tillfället fylla detta tomrum, men man får aldrig den där djupa tillfredsställelsen som ger henne ro och förnöjsamhet. 

Varför är det så här? Varför kan inte villa, Volvo, fru, barn och hund göra den ofrälsta så nöjd och tillfreds, att drivet efter mer upphör?

                                                                  

                                                           Frälsta.

Grundläggande borde vi som är frälsta vara nöjda, vi har ju Jesus, men ändå är vi inte det. Varför jagar vi troende likt de ofrälsta efter det grönare gräset? Varför söker vi inre och yttre tillfredställelse?

En orsak är att vi har svårt att acceptera att där vi är i livet och att det vi har, är Guds mål just nu. Vi vill mer men Gud vill att vi skall vara stilla, förbli där vi är.

Det finns alltså drivkrafter i oss som gör att vi inte kan acceptera läget och som gör att vi vill vidare och dessa drivkrafter ropar högre än Andens stilla röst som säger stanna här tills jag kallar dig vidare.

Orsaken till dessa drivkrafter kan vara från barndomen, där vi från tidig ålder blivit präglade att sträva efter höga mål, efter mer, efter att vara bäst, efter framgång och lycka och så vidare.

Men när vi sen blivit frälsta ser jag andra orsaker, eller saker som förstärker barndomens drivkrafter.

I undervisningen vi får från predikningar i frikyrkorna, sägs det ofta att vi skall gå framåt, inta nya områden, vara övervinnare, att Gud vill mer än vi kan tänka eller bedja. Det sägs även att om jag inte går framåt, så går jag bakåt och alla dessa ord har planterats in som absoluta sanningar.

När då dessa absoluta sanningar inte efterlevs, eller uppfylls i vår vandring med Gud, hamnar vi i disharmoni i vårt inre. Denna disharmoni tolkas som att inte ha frid med Gud, att vara på fel väg och då eldar det på drivet vidare för att friden och lyckan skall infinna sig igen.

Problemet är att det inte är en ofrid med Gud, utan en ofrid med absoluter som inte är i linje med Guds bud till dig. Visst skall vi framåt, men inte alltid, visst ska vi sträcka oss mot mer, men inte alltid, bara när Gud vill.

I Ps 23 står det att Gud skall föra oss till vattenbäckar där vi får ro och faktum är att det är dit Gud vill föra oss. Han vill föra oss in i en vila från våra egna verk och köttsliga ansträngningar, men de absoluta sanningarna vi fått inplanterade gör att vi inte kan, eller förstår att det är just dit Gud vill föra oss.

När Gud placerar oss på en plats i livet där vi inte kommer någonstans, när han helt enkelt säger stopp till våra företag, så hamnar vi i en inre konflikt med just dessa absoluta sanningar vi fått inpräntade i oss.

Det kan bli en smärre chock för vi tänker, känner och ser utifrån absoluterna, vi måste ju framåt, Gud hatar ju stiltje och det framkallar en rädsla att vara en avfällig. I denna fas av att vara vid vattenbäcken vill Gud klä av oss allt det som driver oss, Han vill få oss att inse att det är Han själv som skall föra oss fram och att vår uppgift är att följa när Han manar oss. I öknen ledde Gud folket med molnstod och eldstod:

2Mo_13:21 Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem; så kunde de tåga både dag och natt. 

4Mo 9:17  Och så ofta molnskyn höjde sig från tältet, bröto Israels barn strax upp, och på det

ställe där molnskyn stannade, där slogo Israels barn läger.

Molnstoden och eldstoden visade vägen och när molnstoden lyfte var det dags att dra vidare. Detta är en verklighet som beskriver vandringen efter Anden och så länge Anden inte flyttar på sig, så skall inte vi heller göra det.

I kristendomen som pressenterats de senaste 30 åren, finns ingen plats för att vara stilla, att inte sträva framåt, utan det är så mycket vi kristna måste och skall för att vara rätt med Gud. Jakten efter andlighet, efter vår stora tjänst för Gud, jakten på att vinna människor för Guds rike, jakten på mer av Gud och så vidare.

                                              

                                                 Vad är ett människoliv?

Ett människoliv är ju oftast ett familjeliv, att födas in i en familj, växa upp där och sedan flytta hemifrån och bilda en egen familj. I en familj gör man vissa naturliga saker och som är grundläggande för människan. Ett exempel är att jobba för brödfödan och andra utgifter såsom till kläder och dylikt. Handla mat och kläder och lite andra ting. Där ingår också att ha umgänge med sin familj, med vänner och kanske vissa fritidsaktiviteter.

Detta är ett människoliv, visst det kan se lite olika ut, men i stort är det rätt så lika.

Sen finns det ju vissa undantag där vissa är missionärer, heltidstjänster, eller är företagare, men grundläggande är ändå ett människoliv som ovan beskrivning.

Det lustiga är, att det inte dröjer särskilt länge, från det att vi kommit till en plats i livet, tills det att vi vill dra vidare till något nytt, något grönare. Varför är det så? Jo jag tror att det har med dessa inbyggda ord om hur vandringen med Gud skall vara. Du har säker hört parollen, sträck dig efter mer av Gud, eller inta nya områden, eller som jag nämnt tidigare, om man inte går framåt, så går man bakåt och det är ju i princip synd, ja det finns många absoluter inplanterade i oss och som kolliderar med verkligheten vi har.

Men tänk då på Elia, när Gud sa åt honom att gå till bäcken Kerit: 

1Kung 17:3 Gå bort härifrån och begiv dig österut och göm dig vid bäcken Kerit….

Läser man hela stycket, så ser vi att Elia fick stanna där tills 1. De yttre omständigheterna förändrades 2. Herrens befallning kom.

För många av dagens kristna är varken de yttre omständigheterna, eller Herrens befallning det som signalerar om att det är dags att dra vidare, utan det är den inre otillfredsställelsen. Denna otillfredsställelse kommer ofta från dessa absoluter och det börjar ofta med att Gud blir mindre och mindre synligt verksam, och att Han tystnar så pass så att vi blir vilsna och kanske förvirrade. Vi tänker, detta är fel, något måste ske, det känns inte bra.

Tyvärr aktiverar dessa negativa känslor och tankar oss att söka frid och lycka genom att se oss om efter något nytt. Vi tror att den inre otillfredsställelsen är en signal från Gud att dra vidare, men signalen är en kollision mellan de inplanterade absoluterna och den verklighet som Gud har placerat oss i.

Psa_131:2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig. 

Psa 23:2 han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro,

Psa 23:3 han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull. 

Dessa tre bibelverser talar om att Gud vill avvänja oss från felaktiga drivkrafter, Han vill föra oss till en fysisk plats i livet där vi får ro, där Gud vederkvicker vår själ och till sist, att Gud själv får bli den som leder oss och blir initiativtagare i våra liv.

Detta är en process, en djupgående sådan, men om vi ser och förstår Guds handlande med oss, så blir den kanske inte så långvarig. För mig tog det mer än tre år innan jag förstod vad Gud höll på med och efter att jag förstått vad Han ville var det svårt att acceptera läget. Jag kommer ingenstans om inte Gud själv för mig vidare. Visst jag kan ju dra iväg ändå likt Jona bort från Guds plan, men då infinner sig ett verkligt krig på insidan, vilket gör att jag förhoppningsvis backar.

Vår vandring med Gud handlar om att följa Honom på Hans vilkor, när Han talar, inte efter inplanterade absoluter som ropar när det blir stiltje i livet.

Avslutningsvis: Psa_37:3 Förtrösta på HERREN, och gör vad gott är, förbliv i landet och beflita dig om redbarhet,

Av Björn