För visst är det väl så det heter, att gräset är
grönare på andra sidan staketet, och det är detta grönare gräs som vi människor
så ofta enträget strävar och jagar efter för att få tag på?
Grönt gräs är en bild på något som är bättre än det vi
har, eller bara något mer, något annat i livet som kan ge tillfredställelse och
lycka.
Jag skall i denna text försöka visa på orsak och
verkan, eller framför allt på orsaken till jakten på det grönare gräset.
Jag kommer att behandla två kategorier av människor,
frälsta och ofrälsta och utifrån dessa kategorier kommer jag att ta upp flera
olika orsaker.
Den största kategorin blir vi som är frälsta och här
finns flera olika orsaker till jakten som jag vill fördjupa mig i.
Ofrälsta.
Vi kristna brukar ju säga att ofrälsta har ett tomrum
som de jagar efter att fylla. De ofrälsta fyller det med saker som berikar
livet, ger glädje och lycka, men tyvärr så är detta tomrum ofyllbart så att man
förblir tillfredställd. Därför driver otillfredsställelsen den ofrälsta
människan till nya saker som kan för tillfället fylla detta tomrum, men man får
aldrig den där djupa tillfredsställelsen som ger henne ro och
förnöjsamhet.
Varför är det så här? Varför kan inte villa, Volvo,
fru, barn och hund göra den ofrälsta så nöjd och tillfreds, att drivet efter
mer upphör?
Frälsta.
Grundläggande borde vi som är frälsta vara
nöjda, vi har ju Jesus, men ändå är vi inte det. Varför jagar vi troende likt
de ofrälsta efter det grönare gräset? Varför söker vi inre och yttre
tillfredställelse?
En orsak är att vi har svårt att acceptera att där vi
är i livet och att det vi har, är Guds mål just nu. Vi vill mer men Gud vill
att vi skall vara stilla, förbli där vi är.
Det finns alltså drivkrafter i oss som gör att vi inte
kan acceptera läget och som gör att vi vill vidare och dessa drivkrafter ropar
högre än Andens stilla röst som säger stanna här tills jag kallar dig vidare.
Orsaken till dessa drivkrafter kan vara från
barndomen, där vi från tidig ålder blivit präglade att sträva efter höga mål,
efter mer, efter att vara bäst, efter framgång och lycka och så vidare.
Men när vi sen blivit frälsta ser jag andra orsaker,
eller saker som förstärker barndomens drivkrafter.
I undervisningen vi får från predikningar i
frikyrkorna, sägs det ofta att vi skall gå framåt, inta nya områden, vara
övervinnare, att Gud vill mer än vi kan tänka eller bedja. Det sägs även att om
jag inte går framåt, så går jag bakåt och alla dessa ord har planterats in som
absoluta sanningar.
När då dessa absoluta sanningar inte efterlevs, eller
uppfylls i vår vandring med Gud, hamnar vi i disharmoni i vårt inre. Denna
disharmoni tolkas som att inte ha frid med Gud, att vara på fel väg och då
eldar det på drivet vidare för att friden och lyckan skall infinna sig igen.
Problemet är att det inte är en ofrid med Gud, utan en
ofrid med absoluter som inte är i linje med Guds bud till dig. Visst skall vi
framåt, men inte alltid, visst ska vi sträcka oss mot mer, men inte alltid,
bara när Gud vill.
I Ps 23 står det att Gud skall föra oss till
vattenbäckar där vi får ro och faktum är att det är dit Gud vill föra oss. Han
vill föra oss in i en vila från våra egna verk och köttsliga ansträngningar,
men de absoluta sanningarna vi fått inplanterade gör att vi inte kan, eller
förstår att det är just dit Gud vill föra oss.
När Gud placerar oss på en plats i livet där vi inte
kommer någonstans, när han helt enkelt säger stopp till våra företag, så hamnar
vi i en inre konflikt med just dessa absoluta sanningar vi fått inpräntade i
oss.
Det kan bli en smärre chock för vi tänker, känner och
ser utifrån absoluterna, vi måste ju framåt, Gud hatar ju stiltje och det
framkallar en rädsla att vara en avfällig. I denna fas av att vara vid
vattenbäcken vill Gud klä av oss allt det som driver oss, Han vill få oss att
inse att det är Han själv som skall föra oss fram och att vår uppgift är
att följa när Han manar oss. I öknen ledde Gud folket med molnstod och eldstod:
2Mo_13:21
Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att leda dem på vägen,
och om natten i en eldstod, för att lysa dem; så kunde de tåga både dag och
natt.
4Mo 9:17 Och så ofta molnskyn höjde sig från tältet,
bröto Israels barn strax upp, och på det
ställe där molnskyn
stannade, där slogo Israels barn läger.
Molnstoden och eldstoden visade vägen och när molnstoden
lyfte var det dags att dra vidare. Detta är en verklighet som beskriver
vandringen efter Anden och så länge Anden inte flyttar på sig, så skall inte vi
heller göra det.
I kristendomen som pressenterats de senaste 30 åren,
finns ingen plats för att vara stilla, att inte sträva framåt, utan det är så
mycket vi kristna måste och skall för att vara rätt med Gud. Jakten efter
andlighet, efter vår stora tjänst för Gud, jakten på att vinna människor för
Guds rike, jakten på mer av Gud och så vidare.
Vad är ett människoliv?
Ett människoliv är ju oftast ett familjeliv, att födas
in i en familj, växa upp där och sedan flytta hemifrån och bilda en egen
familj. I en familj gör man vissa naturliga saker och som är grundläggande för
människan. Ett exempel är att jobba för brödfödan och andra utgifter såsom till
kläder och dylikt. Handla mat och kläder och lite andra ting. Där ingår också
att ha umgänge med sin familj, med vänner och kanske vissa fritidsaktiviteter.
Detta är ett människoliv, visst det kan se lite olika
ut, men i stort är det rätt så lika.
Sen finns det ju vissa undantag där vissa är
missionärer, heltidstjänster, eller är företagare, men grundläggande är ändå
ett människoliv som ovan beskrivning.
Det lustiga är, att det inte dröjer särskilt länge, från
det att vi kommit till en plats i livet, tills det att vi vill dra vidare till
något nytt, något grönare. Varför är det så? Jo jag tror att det har med dessa
inbyggda ord om hur vandringen med Gud skall vara. Du har säker hört parollen,
sträck dig efter mer av Gud, eller inta nya områden, eller som jag nämnt
tidigare, om man inte går framåt, så går man bakåt och det är ju i princip
synd, ja det finns många absoluter inplanterade i oss och som kolliderar med
verkligheten vi har.
Men tänk då på
Elia, när Gud sa åt honom att gå till bäcken Kerit:
1Kung 17:3 Gå
bort härifrån och begiv dig österut och göm dig vid bäcken Kerit….
Läser man hela stycket,
så ser vi att Elia fick stanna där tills 1. De yttre omständigheterna förändrades
2. Herrens befallning kom.
För många av dagens
kristna är varken de yttre omständigheterna, eller Herrens befallning det som signalerar om att
det är dags att dra vidare, utan det är den inre otillfredsställelsen. Denna otillfredsställelse
kommer ofta från dessa absoluter och det börjar ofta med att Gud blir mindre och mindre
synligt verksam, och att Han tystnar så pass så att vi blir vilsna och kanske förvirrade. Vi
tänker, detta är fel, något måste ske, det känns inte bra.
Tyvärr aktiverar dessa
negativa känslor och tankar oss att söka frid och lycka genom att se oss om efter något nytt.
Vi tror att den inre otillfredsställelsen är en signal från Gud att dra vidare, men signalen är
en kollision mellan de inplanterade absoluterna och den verklighet som Gud har
placerat oss i.
Psa_131:2 Nej, jag har
lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant
barn, så är min själ i mig.
Psa 23:2 han låter mig
vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro,
Psa 23:3 han vederkvicker min själ; han leder mig på
rätta vägar, för sitt namns skull.
Dessa tre bibelverser talar om att Gud vill avvänja oss från felaktiga
drivkrafter, Han vill föra oss till en fysisk plats i livet där vi får ro, där
Gud vederkvicker vår själ och till sist, att Gud själv får bli den som leder
oss och blir initiativtagare i våra liv.
Detta är en process, en djupgående sådan, men om vi
ser och förstår Guds handlande med oss, så blir den kanske inte så långvarig.
För mig tog det mer än tre år innan jag förstod vad Gud höll på med och efter
att jag förstått vad Han ville var det svårt att acceptera läget. Jag kommer
ingenstans om inte Gud själv för mig vidare. Visst jag kan ju dra iväg ändå
likt Jona bort från Guds plan, men då infinner sig ett verkligt krig på
insidan, vilket gör att jag förhoppningsvis backar.
Vår vandring med Gud handlar om att följa Honom på
Hans vilkor, när Han talar, inte efter inplanterade absoluter som ropar när det
blir stiltje i livet.
Avslutningsvis: Psa_37:3 Förtrösta på HERREN, och gör
vad gott är, förbliv i landet och beflita dig om redbarhet,
Av Björn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar